"Fanny och Alexander : Samtal med regissör och skådespelare"

"Fanny och Alexander" : Samtal med regissör och skådespelare

Ingmar Bergman Face to Face

Fotoer: Jon Asp © Stiftelsen Ingmar Bergman

Dagen före premiären, just efter avslutade repetitioner, fick Face to Face en längre pratstund med två av föreställningens namnkunniga huvudpersoner, Nationaltheatrets trogne regissör Kjetil Bang-Hansen, och Sverigebekante skådespelaren Sverre Anker Ousdal som i rollen som Isak Jacobi gjorde comeback efter några års bortavaro från rampljuset.

Nattvardsgästerna hade premiär i på Nationaltheatret tidigare i år, Höstsonaten har spelats för utsålda hus på Oslo Nye och nu har alltså Fanny och Alexander urpremiär i Oslo. Är detta tecken på en norsk Bergmanvåg?

Kjetil Bang-Hansen: Egentligen inte. Jag ser det mer som en tillfällighet.

Sverre Anker Ousdal: Även Scener ur ett äktenskap har spelats här tidigare och kommer att sättas upp snart igen. Kanske är det början till en Bergmanvåg vi ser.

Hur ser Norges förhållande till Bergmans verk ut?

Kjetil: Bergmans relation till Norge har varit och är betydande, inte bara genom att filmerna visats här utan också genom hans giftermål med Liv Ullmann och att han faktiskt regisserade en uppsättning av Pirandellos Sex roller söker en författare här på Nationaltheatret. Hans vistelse är mytomspunnen, särskilt med kraven på disciplin och tystnad. Hur han försökte sätta stopp för spårvagnen som passerar utanför teatern. Det var uppenbart en maestro på besök.

Sverre: Och folk gillade det.



Som svensk kan man få ett intryck av att Norge är bättre än Sverige på att värna sina konstnärer, från Ibsen till Jon Fosse. Stämmer det?

Kjetil: Inte alls, Fosse är betydligt mer accepterad i Sverige och där har Berit Gullberg och hennes teaterförlag gjort ett fantastiskt arbete.

Hur är förväntningarna inför premiären?

Kjetil: Nu kommer de svenska experterna för att krossa norrbaggarna som stulit nationalverket. Vi trodde alla att Dramaten skulle vara först med att iscensätta Fanny och Alexander. Samtidigt är det kanske lättare för oss. Vi har mindre föreställningar runt verket, kan förhålla oss friare än svenskarna. Det är uppenbarligen en enorm potential i stoffet och det unika i en världspremiär vilket märks inte minst på biljettförsäljningen och responsen i media.

Sverre: Det är något i namnet Fanny och Alexander som sätter sig. Ett eget varumärke som alla kan förhålla sig till. De som inte själva sett den och blivit betagna, har hört om den genom andra.

Kjetil: Den visas också på tv i juletid. Samtidigt är det snart 30 år sedan premiären och jag tror inte att den säljer särskilt bra på DVD. Det är en ny generation som ska komma till teatern och vi gör den i ett nytt medium.

Har ni vågat se om filmen inför arbetet med föreställningen?

Kjetil: Nej, vi har framför allt utgått från boken som ser delvis annorlunda ut än filmen. Initiativet togs av teaterns nytillträdda chef, Hanne Tømta och när hon frågade mig om jag vill göra den tog jag med mig boken till Oxford och satte mig att skriva en bearbetning. Teatern har en annan dynamik och styrka än filmen. Ordet, dialogen är friare i relation till realismen, kalla det teatral magi. Det är vemodigt att tänka att Bergman inte fick bli den förste att själv iscensätta Fanny och Alexander. Vi utgår från tre tidsaspekter, 1900-talets början då den utspelas, den vuxne Alexander som ser tillbaka på sin barndom, samt vår egen tid dagens upplevelse av pjäsen blir central.

Kjetil: Det finns en fara i att skådespelarna spelar alltför bergmanskt, kanske inte minst på Dramaten, att de imiterar hans stil. Teatern är dock ett annat medium och därför har jag strukit och stramat till dialogen.

Kjetil: Vi kommer förmodligen att kritiseras för att uppsättningen inte är tillräckligt svensk, men vi kan inte heller göra den svensk. Skillnaden är alltför stor. Vi får göra den med ett norskt öga.
Norrmän är annorlunda mot svenskar. Vi har inte alls samma erfarenhet av klassamhället som ni svenskar har. Den högborgerliga miljö som finns i Fanny och Alexander finns inte här. Postulaten är mindre formella, och kanske vinner vi en friskhet i detta. Även relationen till teatern är annorlunda.

Sverre: Det är som när man sätter upp Ett dockhem i Sverige, det norska ersätts av något annat.

Vad har varit det svåraste i att överföra till scen?

Kjetil: Det här är Bergmans fetaste verk, det sväller över på alla håll, där en film som Persona i sin magerhet och stringens är dess totala motsats. Frågan är var utmaningen ligger att göra en film som Höstsonaten på scen. Den är redan teater och en scenversion kan ändå inte konkurrera med filmen. Det här handlar om en annan typ av upplevelse. Vi kommer förmodligen kritiseras för att det är för banalt. Men vi lever i en annan teaterepok, i dag präglad av minimalism. Många kommer nog att fråga sig vad det är för en såpopera vi sätter upp egentligen.

Sverre: Men höga publiksiffror vinner över kritiken.



Ni ger uttryck för ett pragmatiskt förhållningssätt, är en stor publik verkligen gott nog?

Kjetil: Det går inte att komma ifrån att det folkliga har en stor kraft. Flera andra städer ligger i startgroparna att sätta upp Fanny och Alexander på scen. Det är något oerhört attraktivt i denna fabel om illusion och verklighet.

Sverre: Det är något särskilt med alla dessa miljöer. Den karaktär jag spelar, juden Isak Jacobi, representerar något tredje, något okänt och mystiskt som vi inte kan förstå. Det är egentligen vad som utspelas i Alexanders fantasi. Det passar perfekt på teatern, som i sig är större än livet självt. Fanny och Alexander är en önskeföreställning, ett idealprojekt som förenar folklighet och konstnärlighet.

(Redaktionen för Face to Face, 10 november 2009)