"Ousdal filmer i Skumringslandet"

Ousdal filmer i Skumringslandet

Filmingen av «Skumringslandet» har tatt lengre tid enn planlagt. Regissør Paul Magnus Lundø forteller til Agder at det er en komplisert film.

Av Anne Lise Grastveit, Avisenagder.no, 19.10.2011

Danske Kim Bodnia og Flekkefjords egen skuespillerstjerne Sverre Anker Ousdal har deltatt på innspillingen av «Skumringslandet». Foto: Gunnvor B. Krone.

– Vi har mange kjente skuespillere med, så som Sverre Anker Ousdal, Ewan Bemner, Andreas Wilson, Jørgen Langhelle, Elisabeth Sand, Kristina Knaben, Nils Utsi og Kim Bodnia. De er alle travle folk, understreker Lundø.

– Det blir vanskelig når vi skal ha flere av dem på settet samtidig, for alle holder på med flere prosjekt andre steder. Så gjelder det å finne en dag det passer for alle.

Nå begynner bitene å falle på plass. Men ennå gjenstår det litt.

STOLT AV HJEMBYGDA: Filmmakeren har laget film før. «Mengaloth» er mest kjent, men denne gangen ligger det hele på et annet nivå. Det har vært bruk for mange statister og andre støttespillere.

– Dette hadde aldri gått an hvis ikke sokndølene hadde stilt opp! Vi har fått låne Doktorgården som base, folk kommer med ting og husdyr som vi trenger, og statistene stiller opp i hopetall, fremhever Lundø.

– Det har vært fantastisk å ha sokndølene på laget, og alle utenfra er veldig imponerte. Jeg er virkelig stolt av hjembygda mi!

GAMMEL LANDSBY: «Skumringslandet» er en gigantisk film i norsk sammenheng. Blant andre er 15 til 20 personer til enhver tid i arbeid i kulissene, og man har hatt bruk for alt fra snekkere til syersker som folk har stilt opp på.

Det satses på fullt symfoniorkester til å spille filmmusikken. Her er man i forhandlinger med symfoniorkesteret i Trondheim.

Landsbyen i Blåfjell ser ut som om den har ligget der i mange hundre år, og det er også meningen.

Nå går innspillingen mot slutten, men ennå gjenstår mye arbeid. Det er nå klippingen tar til for fullt, og det skjer på Eia.

Regissør Lundø tør ikke si annet om premieren enn at den kommer til å bli et sted mellom påske og sensommeren.

"Minus 2 med Jansen, Ousdal og Oftebro"

Minus 2 med Jansen, Ousdal og Oftebro

Braker sammen på Nationaltheateret
Per Jansen, Sverre Anker Ousdal og Nils Ole Oftebro – sammen igjen

Trodde du det ble fryd og gammen i teateret når tre gamle kollegaer skal samarbeide? Da må du tro om igjen. Supertrioen Per Jansen, Sverre Anker Ousdal og Nils Ole Oftebro har fått bryne seg på hverandre i arbeidet med det stykket Minus 2.

Camilla Sogn, Aktiv i Oslo, 13.10.2011

Gjengen. 1.rad: Sverre Anker Ousdal, Nils Ole Oftebro og Per Jansen. 2.rad: Ine Jansen og Anders Mordal. Pressevisning på stykket Minus 2 som har premiere 15. oktober på Nationaltheatret. Foto: Ole Haug.

Drama i kulissene

I nærmere to måneder har de jobbet med prøvene til Minus 2 som skal spilles på Nationaltheateret i høst og vinter. Og det er kanskje ikke rart at sinnene i blant står i kok når tre sterke teatermenn kommer sammen på denne måten. De har kjent hverandre lenge og jobbet mye med sammen, men det begynner å bli en stund siden.

Sist de møttes på scenen alle tre var i stykket “Kunst” i 1997, som forøvrig fikk strålende kritikker. Men denne gangen står de ikke sammen på scenen. Nils Ole Oftebro har til en forandring regien og jobben med å fortelle Hansen og Ousdal hva de skal gjøre. En oppgave som verken er lett for den ene eller den andre parten.

- Det er ikke alltid de liker at jeg forteller dem hva de skal gjøre. De opplever nok noen ganger at jeg tror at jeg er klokere enn dem. Det er jeg nok ikke, men jeg ser ting utenifra. Jeg har jo stort sett vært på den andre siden selv så jeg vet hvordan det føles når en regissør forteller deg at du skal gjøre noe du ikke vil. Og når jeg sier noe så er ikke de gutta her sånn: “ja vel Herr Autoritet, vi gjør det sånn”, smiler Oftebro.

De to hovedrolleinnehavrne som utgjør Minus 2 legger heller ikke skjul på at det har vært en krevende prosess.

- Har dere kranglet altså?

- Det har blitt noen høyrøstede meningsutvekslinger, forteller Ousdal og Jansen ærlig.

- Det har hendt at folk har stormet ut i raseri ja, ler regissør Oftebro. Jeg har jo vært på den andre siden selv så jeg blir ikke såret når de skriker til meg. Det er jo ikke personlig, men det glemmer man litt når man står på scenen, smiler en fornøyd Oftebro.

- Skværer dere opp da?

- Vi må jo tilbake dagen etter å fortsette, så vi må bare la ting gå. Men etter premieren kommer jeg til å gå tidlig fra premierefesten, spøker Jansen.

Pressevisning på stykket Minus 2 som har premiere 15. oktober på Nationaltheatret. Foto: Ole Haug.

Trygg regissør

Bare dager før norgespremieren på teaterforestillingen kan det forsatt gå en kule varmt på Amfiscenen på Nationaltheateret. Likevel er de tre kollegaene tilsynelatende i godt humør og regissør Oftebro er trygg på at dette blir bra.

- Jeg er ikke spent fordi jeg vet at det blir bra, sier Oftebro.

Han håper samtidig at kranglingen har vært bra for stykket.

- Jeg håper jo at vi har fått knekt opp noen ting som vi ikke hatt fått brutt opp ellers. Hvis noen kommer og forteller meg at jeg må brekke opp kneet, så protesterer jeg kanskje fordi jeg er vant til å gå med stivt kne. Det blir litt hyl og skrik, men etterpå kjenner man at det blir mye bedre.

- De gutta der tror at 100 % av det de gjør er glimrende og i 99% av tilfellene er det jo det, men jeg kjenner jo også et persolig press for at dette skal bli bra. Jeg har lyst til å få vist frem disse gutta på best mulig måte. De blir sinte på meg, men jeg er den som er mest på deres parti. Jeg krangler jo ikke med dem for at de skal bli dårligere, sier Oftebro.

Sverre Anker Ousdal og Per Jansen med AIO. Pressevisning på stykket Minus 2 som har premiere 15. oktober på Nationaltheatret. Foto: Ole Haug.

Død og varm humor

Minus 2 handler om de to dødssyke herrene Paul og Julius som rømmer fra sykehuset. I løpet av en absurd flukt fra sykehuset, iført pysjamas og lenket til dryppstativ og intravenøsslanger, blir publikum kjent med disse to mennene som har til felles at de skal dø av kreft. Gjennom noen dager ute i storbyen oppstår det både humoristiske og såre scener.

- Det kan jo hende det skjer noen ting som gjør at de ikke drar tilbake til sykehuset med det første, smiler Jansen lurt.

Det er ikke en umiddelbar koblingen mellom død og humor, men stykket ser ut til å håndtere denne balansegangen på en fin måte. Allerede åpningsscenen som i utgangspunktet er tragisk i det Paul og Julius får dødsbudskapet, får man oppleve en lun og varm humor.

- Det er en poetisk komedie. Stykket fremkaller ikke den sterke brølelatteren, men det er den underfundige humoren, forteller Jansen.

Pressevisning på stykket Minus 2 som har premiere 15. oktober på Nationaltheatret. Foto: Ole Haug.

Den gåtefulle kvinnen

De to livsglade mennene Paul og Julius har fortsatt mye ugjort og mye de enda ikke har forstått. Kvinner, for ekempel. Mennene bak karakterene Paul og Julius opplever derimot ikke kvinnen som noen gåte.

- Nei, kvinner er ikke akkurat en gåte. De er der jo. De kan være gåtefulle, filosoferer Jansen.

- De er her og vi er her. Mennesker er individer og forskjellige enten de er menn eller kvinner, skyter Ousdal inn. Men karakterene våre har opplevd kvinnen på hver sin måte og de hatt svært ulike erfaringer med dem.

Sverre Anker Ousdal. Pressevisning på stykket Minus 2 som har premiere 15. oktober på Nationaltheatret. Foto: Ole Haug.

Døden er ikke bare for de eldre

Både Jansen og Ousdal er godt voksne menn som nærmer seg 70 år. Ousdal har selv vært kreftsyk og gjennom en levertransplantasjon. De mener likevel at de ikke tenker mer på døden når de spiller dødsdømte enn det folk flest gjør.

- Man tenker jo på døden også når man er 20 år, sier Jansen

- Døden er en del av livet og alle tenker på døden. For eksempel hvis du møter en trailer i en sving og du akkurat klarer å styre unna, legger Ousdal til. Men stykket handler jo ikke i hovedsak om død, påpeker Ousdal.

- Hvem passer denne forestillingen for?

- Det passer for 90-åringer, spøker Ousdal. Nei, jeg håper jo at dette passer for alle.

- Vi vet jo ikke helt hvordan det kommer til å fungere før den fjerde veggen kommer på plass, altså publikum, forteller Jansen.

Fra 15. oktober kan du være en del av den fjerde veggen og se det spennende resultatet av Jansen, Ousdal og Oftebros trekamp på Nationaltheateret. Minus 2 vises frem til 30. desember.

"Ousdal og Jansens flukt fra sykehuset"

Ousdal og Jansens flukt fra sykehuset

To eldre menn i pysjamas, med kort tid igjen å leve, er på flukt fra sykehuset. Likevel handler «Minus 2» egentlig ikke så mye om døden.

Komedie: «Minus 2» er en poetisk komedie som berører essensen av det å være menneske: Liv, død, kjærlighet og frykt. Foto: Trine Dahl-Johansen

Trine Dahl-Johansen, skjerioslo, 11/10/11

Det er teaterhistorie som er samlet på Amfiscenen når Nationaltheatret inviterer til premiere på «Minus 2» lørdag 15. oktober. Sverre Anker Ousdal og Per Jansen har hovedrollene og Nils Ole Oftebro har regien. De tre har levd et langt liv med teateret og har mye erfaring å tilføre Samuel Benchetrits tekst.

Morsomt!

Regissør Oftebro er helt klar når det gjelder hva stykket handler om:

- Det handler egentlig veldig lite om døden! Det er mer om de viktige møtene man gjør i løpet av livet, som gjerne er helt tilfeldige. Og så er det morsomt! sier han. Selv etter å ha endevendt manuset ler han – gjerne fordi skuespillerne leverer en av replikkene på en litt annen måte en forrige gang.

Stikker av

I halvannen time skal Ousdal og Jansen, sammen med sykepleier Ine Jansen og lege Anders Mordal, fortelle historien til Paul og Julius. De ligger på samme sykehus og har fått beskjed om at de har en og to uker igjen å leve. Og hva gjør man når det allerede er for sent? Jo, man stikker av. I løpet av en absurd flukt fra sykehuset, lenket til dryppstativ og intravenøsslanger, blir vi kjent med to menn som har til felles at de skal dø, men fortsatt har mye ugjort – og mye de ennå ikke har forstått. Kvinner, for eksempel.

- Det at de bare har kort tid igjen å leve er et teatergrep som setter hele situasjonen på spissen, sier Ousdal.

Kort tid: Sverre Anker Ousdals rollefigur har fått dommen om at han bare har to uker igjen å leve. Lørdag 15. oktober er han sammen med Per Jansen klar for première på «Minus 2» på Nationaltheatret. Foto: Trine Dahl-Johansen

Avskjed

Ironisk nok er dette er Per Jansens avskjedsforestilling som fast ansatt på Nationaltheatret. I desember fyller han 70 år, men har ingen likhet med rollefiguren sin når det gjelder tid. I sitt eget liv har han mye mer enn en uke igjen å boltre seg på og planer er klare.

- Jeg har allerede ting på gang, blant annet på lerretet, røper han. Men akkurat nå er det fullt fokus på den kommende premieren. Sammen skal de finne timing, rytme og ikke minst huske mye tekst.

Ekte teater

- Dette er et stykke uten sterke virkemidler. Ordene lurer seg innpå deg og jeg håper folk får en sterk opplevelse selv uten effektmakeri, sier Ousdal.

- Ekte teater, med andre ord?

- Ja! sier de begge entusiastisk.

- Dette er trolig siste sjansen man har til å se disse to gutta sammen på scenen og det er en fin tekst! Det er sjelden det skrives så store roller for voksne menn, forteller Oftebro.

Humor: Gjennom en rekke humoristiske, vakre og såre scener avdekkes det hvem Paul og Julius er. Begge har sine svin på skogen, og de har ikke alltid gjort de klokeste valgene... Foto: Trine Dahl-Johansen

Heftige diskusjoner

De tre har vært kollegaer og venner lenge og har sterke meninger. Ousdal og Jansen innrømmer at de til tider har hatt heftige diskusjoner med regissør Oftebro om hvordan teksten skal leveres.

- Hver av oss ser ting på sin måte og mener at vi selv vet best, så vi har vært litt uenige, men vi har funnet en løsning, forteller Ousdal.

- Men vennskapet vårt ryker ikke – dette har hele tiden dreid seg om faget, avslutter Jansen.

"Minus to"

"Minus 2. Dødssyke menn på rømmen fra sykehuset i Minus 2. Suksesstykke fra den franske dramatikeren Samuel Benchetrit. Norgespremiere på Amfiscenen 15. oktober 2011. Med Sverre Anker Ousdal og Per Jansen."

From Nationaltheatret on Flickr.

"Minus to"

Minus 2 from Nationaltheatret on Vimeo.

Norwegian premiere at Amfiscenen (National Theatre), 15th October 2011: "Minus to" by Samuel Benchétrit, translated by Per Tofte. With Per Jansen and Sverre Anker Ousdal, directed by Nils Ole Oftebro.

"Pretty Nasty"

"Pretty Nasty"
2006
Genre: Short
Language: Swedish
Running time: 10 minutes

Written and directed by Filippa Pierrou

Cast:

Anki Lidén
Ewa Fröling
Sverre Anker Ousdal

Film i Halland: "En man skjuter hänsynslöst ned måsar. Hans fru, Lydia, är upprörd, något måste göras! Lydia tar hjälp av Rita som inte har några skrupler alls och tillsammans tar de saken i egna händer. De hade inte räknat med den gamla mannen vid vägkanten som blir vittne till deras handling, men är det inte något bekant med honom? En historia över tidsgränserna där den egna spegelbilden inte alltid är så charmerande."

Pretty Nasty from Ewa Fröling on Vimeo.

"Fanny och Alexander : Samtal med regissör och skådespelare"

"Fanny och Alexander" : Samtal med regissör och skådespelare

Ingmar Bergman Face to Face

Fotoer: Jon Asp © Stiftelsen Ingmar Bergman

Dagen före premiären, just efter avslutade repetitioner, fick Face to Face en längre pratstund med två av föreställningens namnkunniga huvudpersoner, Nationaltheatrets trogne regissör Kjetil Bang-Hansen, och Sverigebekante skådespelaren Sverre Anker Ousdal som i rollen som Isak Jacobi gjorde comeback efter några års bortavaro från rampljuset.

Nattvardsgästerna hade premiär i på Nationaltheatret tidigare i år, Höstsonaten har spelats för utsålda hus på Oslo Nye och nu har alltså Fanny och Alexander urpremiär i Oslo. Är detta tecken på en norsk Bergmanvåg?

Kjetil Bang-Hansen: Egentligen inte. Jag ser det mer som en tillfällighet.

Sverre Anker Ousdal: Även Scener ur ett äktenskap har spelats här tidigare och kommer att sättas upp snart igen. Kanske är det början till en Bergmanvåg vi ser.

Hur ser Norges förhållande till Bergmans verk ut?

Kjetil: Bergmans relation till Norge har varit och är betydande, inte bara genom att filmerna visats här utan också genom hans giftermål med Liv Ullmann och att han faktiskt regisserade en uppsättning av Pirandellos Sex roller söker en författare här på Nationaltheatret. Hans vistelse är mytomspunnen, särskilt med kraven på disciplin och tystnad. Hur han försökte sätta stopp för spårvagnen som passerar utanför teatern. Det var uppenbart en maestro på besök.

Sverre: Och folk gillade det.



Som svensk kan man få ett intryck av att Norge är bättre än Sverige på att värna sina konstnärer, från Ibsen till Jon Fosse. Stämmer det?

Kjetil: Inte alls, Fosse är betydligt mer accepterad i Sverige och där har Berit Gullberg och hennes teaterförlag gjort ett fantastiskt arbete.

Hur är förväntningarna inför premiären?

Kjetil: Nu kommer de svenska experterna för att krossa norrbaggarna som stulit nationalverket. Vi trodde alla att Dramaten skulle vara först med att iscensätta Fanny och Alexander. Samtidigt är det kanske lättare för oss. Vi har mindre föreställningar runt verket, kan förhålla oss friare än svenskarna. Det är uppenbarligen en enorm potential i stoffet och det unika i en världspremiär vilket märks inte minst på biljettförsäljningen och responsen i media.

Sverre: Det är något i namnet Fanny och Alexander som sätter sig. Ett eget varumärke som alla kan förhålla sig till. De som inte själva sett den och blivit betagna, har hört om den genom andra.

Kjetil: Den visas också på tv i juletid. Samtidigt är det snart 30 år sedan premiären och jag tror inte att den säljer särskilt bra på DVD. Det är en ny generation som ska komma till teatern och vi gör den i ett nytt medium.

Har ni vågat se om filmen inför arbetet med föreställningen?

Kjetil: Nej, vi har framför allt utgått från boken som ser delvis annorlunda ut än filmen. Initiativet togs av teaterns nytillträdda chef, Hanne Tømta och när hon frågade mig om jag vill göra den tog jag med mig boken till Oxford och satte mig att skriva en bearbetning. Teatern har en annan dynamik och styrka än filmen. Ordet, dialogen är friare i relation till realismen, kalla det teatral magi. Det är vemodigt att tänka att Bergman inte fick bli den förste att själv iscensätta Fanny och Alexander. Vi utgår från tre tidsaspekter, 1900-talets början då den utspelas, den vuxne Alexander som ser tillbaka på sin barndom, samt vår egen tid dagens upplevelse av pjäsen blir central.

Kjetil: Det finns en fara i att skådespelarna spelar alltför bergmanskt, kanske inte minst på Dramaten, att de imiterar hans stil. Teatern är dock ett annat medium och därför har jag strukit och stramat till dialogen.

Kjetil: Vi kommer förmodligen att kritiseras för att uppsättningen inte är tillräckligt svensk, men vi kan inte heller göra den svensk. Skillnaden är alltför stor. Vi får göra den med ett norskt öga.
Norrmän är annorlunda mot svenskar. Vi har inte alls samma erfarenhet av klassamhället som ni svenskar har. Den högborgerliga miljö som finns i Fanny och Alexander finns inte här. Postulaten är mindre formella, och kanske vinner vi en friskhet i detta. Även relationen till teatern är annorlunda.

Sverre: Det är som när man sätter upp Ett dockhem i Sverige, det norska ersätts av något annat.

Vad har varit det svåraste i att överföra till scen?

Kjetil: Det här är Bergmans fetaste verk, det sväller över på alla håll, där en film som Persona i sin magerhet och stringens är dess totala motsats. Frågan är var utmaningen ligger att göra en film som Höstsonaten på scen. Den är redan teater och en scenversion kan ändå inte konkurrera med filmen. Det här handlar om en annan typ av upplevelse. Vi kommer förmodligen kritiseras för att det är för banalt. Men vi lever i en annan teaterepok, i dag präglad av minimalism. Många kommer nog att fråga sig vad det är för en såpopera vi sätter upp egentligen.

Sverre: Men höga publiksiffror vinner över kritiken.



Ni ger uttryck för ett pragmatiskt förhållningssätt, är en stor publik verkligen gott nog?

Kjetil: Det går inte att komma ifrån att det folkliga har en stor kraft. Flera andra städer ligger i startgroparna att sätta upp Fanny och Alexander på scen. Det är något oerhört attraktivt i denna fabel om illusion och verklighet.

Sverre: Det är något särskilt med alla dessa miljöer. Den karaktär jag spelar, juden Isak Jacobi, representerar något tredje, något okänt och mystiskt som vi inte kan förstå. Det är egentligen vad som utspelas i Alexanders fantasi. Det passar perfekt på teatern, som i sig är större än livet självt. Fanny och Alexander är en önskeföreställning, ett idealprojekt som förenar folklighet och konstnärlighet.

(Redaktionen för Face to Face, 10 november 2009)

"Flight of the Eagle"

Henric Holmberg (Swedenborg), Göran Stangertz (Strindberg), Sverre Anker Ousdal (Frænkel), Max von Sydow, seated (Andrée), in the film's recreation of one of the expedition's publicity photographs

One of the actual photographs, from 1896 --

"Peer Gynt"

Sverre Anker Ousdal as Peer and Wenche Foss as Aase in the concert reading of "Peer Gynt" at the Royal Albert Hall in August 2001. Photo by Keith Hammett.

Komiprisen 2009

Kjersti Holmen and Sverre Anker Ousdal. Foto: Stella Pictures.

Komiprisen, August 2009.

Holmen won the award for best female performance in a revue or comedy for her turn as Edna in "Boeing, Boeing" at the Dizzie Theatre in Oslo.