"Fanny och Alexander : Samtal med regissör och skådespelare"

"Fanny och Alexander" : Samtal med regissör och skådespelare

Ingmar Bergman Face to Face

Fotoer: Jon Asp © Stiftelsen Ingmar Bergman

Dagen före premiären, just efter avslutade repetitioner, fick Face to Face en längre pratstund med två av föreställningens namnkunniga huvudpersoner, Nationaltheatrets trogne regissör Kjetil Bang-Hansen, och Sverigebekante skådespelaren Sverre Anker Ousdal som i rollen som Isak Jacobi gjorde comeback efter några års bortavaro från rampljuset.

Nattvardsgästerna hade premiär i på Nationaltheatret tidigare i år, Höstsonaten har spelats för utsålda hus på Oslo Nye och nu har alltså Fanny och Alexander urpremiär i Oslo. Är detta tecken på en norsk Bergmanvåg?

Kjetil Bang-Hansen: Egentligen inte. Jag ser det mer som en tillfällighet.

Sverre Anker Ousdal: Även Scener ur ett äktenskap har spelats här tidigare och kommer att sättas upp snart igen. Kanske är det början till en Bergmanvåg vi ser.

Hur ser Norges förhållande till Bergmans verk ut?

Kjetil: Bergmans relation till Norge har varit och är betydande, inte bara genom att filmerna visats här utan också genom hans giftermål med Liv Ullmann och att han faktiskt regisserade en uppsättning av Pirandellos Sex roller söker en författare här på Nationaltheatret. Hans vistelse är mytomspunnen, särskilt med kraven på disciplin och tystnad. Hur han försökte sätta stopp för spårvagnen som passerar utanför teatern. Det var uppenbart en maestro på besök.

Sverre: Och folk gillade det.



Som svensk kan man få ett intryck av att Norge är bättre än Sverige på att värna sina konstnärer, från Ibsen till Jon Fosse. Stämmer det?

Kjetil: Inte alls, Fosse är betydligt mer accepterad i Sverige och där har Berit Gullberg och hennes teaterförlag gjort ett fantastiskt arbete.

Hur är förväntningarna inför premiären?

Kjetil: Nu kommer de svenska experterna för att krossa norrbaggarna som stulit nationalverket. Vi trodde alla att Dramaten skulle vara först med att iscensätta Fanny och Alexander. Samtidigt är det kanske lättare för oss. Vi har mindre föreställningar runt verket, kan förhålla oss friare än svenskarna. Det är uppenbarligen en enorm potential i stoffet och det unika i en världspremiär vilket märks inte minst på biljettförsäljningen och responsen i media.

Sverre: Det är något i namnet Fanny och Alexander som sätter sig. Ett eget varumärke som alla kan förhålla sig till. De som inte själva sett den och blivit betagna, har hört om den genom andra.

Kjetil: Den visas också på tv i juletid. Samtidigt är det snart 30 år sedan premiären och jag tror inte att den säljer särskilt bra på DVD. Det är en ny generation som ska komma till teatern och vi gör den i ett nytt medium.

Har ni vågat se om filmen inför arbetet med föreställningen?

Kjetil: Nej, vi har framför allt utgått från boken som ser delvis annorlunda ut än filmen. Initiativet togs av teaterns nytillträdda chef, Hanne Tømta och när hon frågade mig om jag vill göra den tog jag med mig boken till Oxford och satte mig att skriva en bearbetning. Teatern har en annan dynamik och styrka än filmen. Ordet, dialogen är friare i relation till realismen, kalla det teatral magi. Det är vemodigt att tänka att Bergman inte fick bli den förste att själv iscensätta Fanny och Alexander. Vi utgår från tre tidsaspekter, 1900-talets början då den utspelas, den vuxne Alexander som ser tillbaka på sin barndom, samt vår egen tid dagens upplevelse av pjäsen blir central.

Kjetil: Det finns en fara i att skådespelarna spelar alltför bergmanskt, kanske inte minst på Dramaten, att de imiterar hans stil. Teatern är dock ett annat medium och därför har jag strukit och stramat till dialogen.

Kjetil: Vi kommer förmodligen att kritiseras för att uppsättningen inte är tillräckligt svensk, men vi kan inte heller göra den svensk. Skillnaden är alltför stor. Vi får göra den med ett norskt öga.
Norrmän är annorlunda mot svenskar. Vi har inte alls samma erfarenhet av klassamhället som ni svenskar har. Den högborgerliga miljö som finns i Fanny och Alexander finns inte här. Postulaten är mindre formella, och kanske vinner vi en friskhet i detta. Även relationen till teatern är annorlunda.

Sverre: Det är som när man sätter upp Ett dockhem i Sverige, det norska ersätts av något annat.

Vad har varit det svåraste i att överföra till scen?

Kjetil: Det här är Bergmans fetaste verk, det sväller över på alla håll, där en film som Persona i sin magerhet och stringens är dess totala motsats. Frågan är var utmaningen ligger att göra en film som Höstsonaten på scen. Den är redan teater och en scenversion kan ändå inte konkurrera med filmen. Det här handlar om en annan typ av upplevelse. Vi kommer förmodligen kritiseras för att det är för banalt. Men vi lever i en annan teaterepok, i dag präglad av minimalism. Många kommer nog att fråga sig vad det är för en såpopera vi sätter upp egentligen.

Sverre: Men höga publiksiffror vinner över kritiken.



Ni ger uttryck för ett pragmatiskt förhållningssätt, är en stor publik verkligen gott nog?

Kjetil: Det går inte att komma ifrån att det folkliga har en stor kraft. Flera andra städer ligger i startgroparna att sätta upp Fanny och Alexander på scen. Det är något oerhört attraktivt i denna fabel om illusion och verklighet.

Sverre: Det är något särskilt med alla dessa miljöer. Den karaktär jag spelar, juden Isak Jacobi, representerar något tredje, något okänt och mystiskt som vi inte kan förstå. Det är egentligen vad som utspelas i Alexanders fantasi. Det passar perfekt på teatern, som i sig är större än livet självt. Fanny och Alexander är en önskeföreställning, ett idealprojekt som förenar folklighet och konstnärlighet.

(Redaktionen för Face to Face, 10 november 2009)

"Stedet der alt kan skje"

Stedet der alt kan skje

Nationaltheatrets versjon av storslåtte Fanny og Alexander er på sett og vis et søsterprosjekt til den noe smalere Høstsonaten ved det Norske teatret høsten 2009. De to norske teatrene har tatt på alvor filmlegenden fra vårt naboland, og de to oppsetningene har fått fram viktige sider av Bergmans enorme register. Men som Høstsonaten står også Fanny og Alexander solid på egne ben som teaterprosjekt.

Stein W. Kippersund, teaternett.no, 3. januar 2010

Kari Simonsen og Sverre Anker Ousdal

Det er i seg selv magisk å få et nytt år åpnet i Bergmans ånd med en prolog som presenterer selve teatret, som sådan, som et sted der alt kan skje. I programmet til forestillingen er det ikke måte på hvor ydmyk, respektfull og bortimot redd regissør Kjetil Bang-Hansen har vært for å gi seg i kast med dette ikonet. Det er forståelig, men også en ganske smart tilnærming: For å møte et publikum med argusøyne, som både i Norge og Sverige er klar til å slå ned på tukling med slike klenodier. Og for den svenske nasjonalscenen, Dramaten, ble enden på visa at de kastet kortene.

Vågestykke

Både Nationaltheatret og Bang-Hansen har lykkes, med sitt vågestykke, i å gjøre denne sceneversjonen for aller første gang, med det som framstår som et entusiastisk og helhjertet teamarbeid. Dette er et helstøpt prosjekt, som til tross for julesøtt rampelys og alle kilometere med kostymestoff med sikkert kompass har unngått pompøsitetens felle.

Forestillingen er nær, lekende, morsom og samtidig reflektert. Utvalgsproblemet i et så stort materiale som dette må ha fortonet seg som overveldende. Men regissøren har skrellet seg gjennom løken, og med styrke og tydelighet tatt tak i de sentrale menneskelige forholdene og bildene. Grepet med Alexander Ekdahls (Kåre Conradi) tilbakeskuende fortellerperspektiv fungerer så det suser, enkelt, direkte og troverdig. Griper tak! Kampen for å gjøre sin fortelling viktig og gyldig, uavhengig av hva alskens storheter har gjort tidligere er smertelig. Alexanders kamp for sin fiksjon, for å få lyve (faktisk!) og dikte, etableres med styrke og dybde. Den voksne Alexander glir smidig inn i de påfølgende handlingene, og setter dem i perspektiv, også der nærværet er rent visuelt.

Livsutfoldelse og livskontroll

I programmet står både kostymedesigner, lysdesigner og scenograf fram med noen tanker bak sine bidrag. Og Bang-Hansen har ikke gjort denne forestillingen alene. Scenografien fanger effektivt, stilsterkt og kraftfullt opp hovedmotsetningen som for meg blir hovedtråden i hele stykket: Spennet mellom livsutfoldelse og livskontroll. Dette er et stykke som helt klart er "for folk flest" med stor fascinasjonskraft og underholdningsverdi, og som forhåpentligvis også vil komme tilbake om ikke altfor mange år, på jule- eller nyttårsmenyen.

Men Fanny og Alexander stiller også opp livet og teateret til drøfting. Alle teksthenvisningene til Shakespeare og andre klassikere understreker dette til gagns. Elementer som "karneval" og "faste" kan jo ikke settes på plass, en gang for alle. De fører en evig kamp, i og mellom menneskene. Skal vi skeie ut, eller skal vi forsake, for målets og hensiktens skyld? For hverandre? Det er vel ikke ett svar på det, til enhver tid. Men sympatien i stykket faller uvilkårlig ned på Ekdahl-ene, med deres større eller mindre laster, løgner, småsynder og ufullkommenheter. Farligst blir det om biskopens rene og totalitære idealisme får ture fritt. Det er mulig å håpe at også historien har lært oss i alle fall litt, om prisen for opplegg med bare en løsning.

Forestillingen spiller på hele registeret fra tøylesløs komedie til nattsvart tragedie. Nietzsches kategorier om det "apollinske" og "dionysiske" utfolder seg, og river og sliter i hovedpersonen Alexander. Enkelthøydepunkter er det ellers flere av: Veteranskuespiller Nils Ole Oftebro er et komikkens fyrverkeri, og jeg falt også pladask for Sverre Anker Ousdals nydelige og fast skulpturerte Isak Jacobi. Mye flott også av andre, bevares! Kjersti Holmen tar tak i og får ut sider ved den tragiske Emilie som viser at hun har mer å spille på enn det komiske. For den som måtte være i tvil om det. Scenen der tapet av Oscar slår inn hos Emilie, viser hva Holmen kan hente ut. Gripende.

Nakent og direkte

Hendelsene som er sett med barnas blikk treffer også nakent og direkte der de skal. Bra gjort å få den krevende biten med barneskuespillerne så troverdig, det vitner igjen om solid teamarbeid. I film er ikke dette så sårbart som på en scene, der forløpene skal gjennomføres, "som nye", kveld etter kveld.

John-Kristian Alsakers scenografi er en fryd. Det formelig kiler i magen bare av selve åpningstablået med julespillet, rett og slett tindrende stemningsfullt og nydelig. Og for et stjerneskudd av en etablering da: Vi er i Ekdahls teater, der og da, med en eneste gang! I første akt fungerer trappene og de ulike nivåene storartet som simultanscener, for lurvelevenet i Ekdahl-familiens julefesthus. Sterkest scenografisk blir likevel andreakten etter min mening, med sin velmotiverte strenge form- og fargebruk, der den autoritære trappestrukturen bringer tankene tilbake til en operadekor for en Macbeth-oppsetning på 80-tallet en gang. Og som det i ethvert diktatur finnes smutthull og åpninger, ligger den overdådige sjappa til jøden Isak kamuflert under det hele.

I en større historisk sammenheng har det skjedd mye med et teater som klarer å få plass både til Fanny og Alexander og Verdiløse menn innenfor sin tradisjonelle gullramme på ett og samme år. Da kan virkelig alt skje på denne scenen. Mens de frie gruppene og eksperimentscenene gjennom noen tiår har åpnet opp for samspillet med utprøvende musikk, multimedia, installasjons- og bildekunst bekrefter Nationaltheatrets forestilling institusjonsteatrenes åpning mot andre medieformer. Fanny og Alexander er en kraftig bekreftelse på adaptasjontrenden mellom litteratur, film og teater. Ingen "stener for brød" her - takk for teaterfesten!

"Fanny og Alexander"

"Fanny og Alexander"
by Ingmar Bergman; adapted for the stage by Kjetil Bang-Hansen
Premiere 7 November 2009
Nationaltheatret Hovedscenen
Genre: Drama

Directed by Kjetil Bang-Hansen

Cast includes:

Kåre Conradi as Alexander Ekdahl [as an adult]
Kari Simonsen as Fru Helene Ekdahl
Kim Haugen as Oscar Ekdahl, theatre manager
Kjersti Holmen as Emilie Ekdahl, his wife
...
Sverre Anker Ousdal as Isak Jacobi
...
Bjørn Skagestad as Bishop Edvard Vergérus
Erik Hivju as Bishop Edvard Vergérus

"Storslåtte skuespillere"

Storslåtte skuespillere

«Fanny og Alexander» løftes av skuespillerne, men sliter med kitschy regi.

Therese Bjørneboe, oslopuls, 9.11.09

Hele ensemblet. Foto: Trygve Indrelid

Da Ingmar Bergman skrev manuset til Fanny og Alexander hadde han til dels andre skuespillere i tankene enn dem vi kjenner fra filmen. Det kan man notere seg, for er det noe oppsetningen på Nationaltheatret lykkes i, er det å vise hvor godt rollemateriale Bergman gir til skuespillerne. Når Fanny og Alexander er Bergmans mest teatrale film, skyldes det også at han skrev «gammeldagse» karakterroller.

Fanny og Alexander er på dette punktet en gavepakke til et ensembleteater, og til publikum som får se «sine» skuespillere gjøre rollene og måle krefter med filmskuespillerne. Her løsner det under julaftenscenene, hvor Ågot Sendstads «sublime» fremføring av en tysk lied er et høydepunkt, tett fulgt av Nils Ole Oftebros vrengte øyne i en elskovsscene i tilnærmet stumfilmstil.
Komisk overskudd.

Oftebro innreflekterer et spill med teatersalongen, men det kler en så ekspansiv personlighet som Gustav Ekdahl, og selve forestillingen. Den fungerer nemlig best i de komiske scenene, som fra Bergmans side har smerte og brodd, og ikke minst menneskelig generøsitet og romslighet.

I små og store roller utfolder skuespillerne på Nationaltheatret et overskudd av komisk talent. Forestillingen byr på et gledelig gjensyn med Kari Simonsen, som er mer robust moderlig enn Gunn Wållgren, men som har en skjør sensualitet i samspillet med Sverre Anker Ousdals Isak Jacobi. I denne rollen stilles Ousdal overfor en utfordring han parerer med glans, med sin instinktivt nakne spillestil. Hadde han også fått lov til å utbryte trollmannens skrik over kisten i bispegården!

Gylne øyeblikk.

Forestillingen byr på en skuespillerparade og hel rekke gylne øyeblikk, som i filmen. Men Fanny og Alexander kan også fort bli en teatersviske, til dels nettopp på grunn av de gammeldagse ønskerollene. Kjetil Bang-Hansen er god som personinstruktør, og en umiskjennelig evne til å sy situasjonene sammen og skape driv. Svakheten ligger i Kjetil Bang-Hansens hang til å utpensle og overforklare.

I humoristiske scener fungerer overdrivelsene, men når Bjørn Skagestads bisp forvandler seg til en seksuell sadist, overtar melodramaet. Det er i de eksistensielle og tragiske partiene man merker fallhøyden fra Bergmans film.
Forteller.

Det mest påfallende grepet i denne teaterversjonen, er at Bang-Hansen innfører en forteller: I dette teatret vokste jeg opp, sier Kåre Conradi, og så siterer han fra Strindbergs Ett drömspel. Problemet med dette fortellergrepet, er at det inviterer til å forklare med ord. Det er noe lektoralt ved Kåre Conradis Alexander, enten han siterer Strindberg eller stiller spørsmål ved hva som er sannhet og løgn. Fantasien til Alexander er blitt middelaldrende.

Den kanskje største utfordringen ved å overføre Fanny og Alexander til scenen ligger i at det vrimler av allusjoner til teatret. I familien Ekdahls navn ligger Ibsen. Før Oscar dør, har de prøver på Hamlet. Alexander ser farens gjenferd. Men fordi Bergman fletter teaterreferansene inn i en langt på vei realistisk film, oppstår det et gjensidig og ironisk spenningsforhold; hva er liv, hva er teater? På scenen risikerer det metateatrale å bli kunstferdig banalt.

Oppgjør.

På Nationaltheatret vades det i Shakespeare-sitater. Kill your darlings! fristes man til å si.

Men så følger Emilies (Kjersti Holmen) oppgjør med skuespilleryrket: Vi lever vårt liv i et fantastisk selvbedrag, har aldri brydd oss om samfunnet. Jeg nøler i min dom, og lurer på om Kjetil Bang-Hansens overdrevne bruk av sitater skyldes at han virkelig vil skru det til, utstille hvordan teaterfolk søker tilflukt i andres ord og sitater, for å gi økt kompleksitet og motivasjon til ekteskapet med bispen?

Men så kommer fortelleren Kåre Conradi og begynner å spørre: Var bispen en Claudius? Eller var han en Gregers Werle som med sin ideale fordring strakte hånden inn i vårt liv? Problemet med Bang-Hansens viderediktning, er at Alexanders replikker lyder som regikommentarer eller som «tolkningsnøkler» til stykket. Og min største innvending mot Kjetil Bang-Hansens oppsetning, er at den rasjonalistiske «flinkheten» stiller seg foran historien. Bergmans film etterlater seg alltid undring. Ikke slik her.

Fanny og Alexander er langt på vei et melodrama, men horroren oppleves realistisk og den storslåtte forsoningsscenen på slutten kjennes som en oppvåkning fra en vond drøm. I Bang-Hansens regi utspiller de magiske scenene mot slutten seg parallelt i henholdsvis bispegården og i jødebutikken.

Dreven hånd.

Bang-Hansen regisserer med dreven hånd, og man følger det hele med spenning, også på grunn av den fantastiske teksten. Arrangementene forklarer likevel jødenes voodookunster i direkte overførsel til bispegården, og velden i det som skjer går tapt til fordel for gutteromanen. Men hvordan matche Bergman? Det kanskje mest imponerende i filmen er jo at vi aksepterer magien, helt forbeholdsløst. Jødens skrik over kisten.

Som man kanskje vil huske, legger biskopen (Jan Malmsjö) hånden på skulderen til Alexander i et mareritt på slutten av filmen. Det tilfører en dissonant til den forsonende slutten. Det er antagelig denne dissonansen Kjetil Bang-Hansen vil spore oss inn mot. Men han burde sett dette som et konvensjonelt, kunstnerisk grep som hører til komediegenren, les: Shakespeare, i stedet for å fristes til psykoanalyse.

"Fanny og Alexander"

Sverre Anker Ousdal as Isak Jacobi, and Kari Simonsen as Helena Ekdahl.

Bilder: Nationaltheatret.

"Tilbake etter kreftoperasjonen"

Tilbake etter kreftoperasjonen

Sverre Anker Ousdal måtte få ny lever og mistet synet. Nå er han endelig tilbake på scenen for fullt.

Arve Vassbotten, seher.no, 18. aug 2009

Sammen på scenen: - Det er kjempefint, sier Kjersti Holmen om å spille sammen med kjæresten Sverre Anker Ousdal igjen.

Tilbake: Sverre Anker Ousdal og Mads Ousdal på scenen "Hjemkomsten". Nå er Sverre Anker Ousdal snart tilbake for fullt i "Fanny og Alexander".

For halvannet år siden ble Sverre Anker Ousdal (64) sykemeldt på grunn av kreft og måtte trekke seg fra stykket "Hjemkomsten" på Nationaltheatret.

Men nå er Ousdal for første gang siden sykdommen klar for en storoppsetning igjen. Og han gjør comeback med kjæresten Kjersti Holmen, som også er med i stykket.

- Det er kjempefint, sier Holmen til Her og Nå om å få spille med Ousdal igjen.

Etter at kreften ble oppdaget fikk Ousdal en ny lever, men under transplantasjonen fikk han en skade på en synsnerve og fikk redusert synet kraftig. Dette skal nå være på bedringens vei, men til Aftenposten har han tidligere forklart hva som skjedde.

- Det var veldig mørkt. De sa det er naturlig at du ikke ser så godt. Det gikk noen timer, og jeg så fremdeles ikke noe. Da ble jeg undersøkt, og legen sa at han så en skade på synsnerven. Det skjedde noe som aldri har skjedd før her i landet. Man regner med at det skjer i bare én av 250000 tilfeller. Under den langvarige operasjonen hadde synsnerven som ligger bak øyet, fått for lite surstoff. På Rikshospitalet hadde de aldri opplevd det før, sa Ousdal til Aftenposten.

I november står kjæresteparet på scenen i "Fanny og Alexander". Til tross for et kort comeback i mai, blir dette første gang han er tilbake for fullt.

"Teaterhøsten er her – og den er blågul"

Teaterhøsten er her – og den er blågul

Fire store svensker preger Oslo-teatrenes høstprogram. Kåre Conradi skal måle krefter med en av dem i en av sesongens største roller.

Annette Orre, dagsavisen.no, 11. august 2009

Bild: Oslopuls

– Det mørke er kanskje enda mer umiddelbart tydelig? Noe av det første jeg tenker på – og nå svarer jeg fra et litt overfladisk ståsted – er de virkelig store skjebnene og de store forfatterne som ønsker å avsløre menneskenes hemmeligheter, sier Kåre Conradi om dramatikken fra vårt naboland, som i høyeste grad vil spille en stor rolle på teatrenes høstrepertoar. Selv er han tilbake på sin gamle arbeidsplass Nationaltheatret i hovedrollen som Alexander i verdenspremieren på teaterversjonen av Ingmar Bergmans «Fanny og Alexander». Bergman blir det også på Oslo Nye, der Lise Fjeldstad og Nina Ellen Ødegård skal gjøre mor-og-datter-rollene som Ingrid Bergman og Liv Ullmann udødeliggjorde i «Høstsonaten». På plakaten til Det Norske Teatret står August Strindbergs «Den Store landevegen» og Lars Noréns «Lys», sistnevnte en urpremiere som regisseres av Eirik Stubø. Den yngste forfatteren i den eksklusive firerbanden er Sara Stridsberg. I 2007 vant hun Nordisk Råds litteraturpris for sin «Drømmefakultetet», nå viser Torshovteatret sceneversjonen av hennes fortelling om Valerie Jean Solanas i Kjersti Horns regi. Men stykket det kanskje er knyttet aller størst forventninger til er altså «Fanny og Alexander», som teatersjef Hanne Tømta etter årelang jobbing og litt flaks klarte å sikre seg verdenspremieren på, til og med før svenskenes Dramaten.

– Det er en fantastisk rolle å få komme tilbake til Nationaltheatret med. Det har vært mye frilansjobbing de siste årene, men det er her jeg føler at jeg hører hjemme, sier Conradi, som har vært fast ansatt på teatret siden 1995.

Ingen barnerolle

– I det siste har vi sett deg på film, i shakespearske lystspill og i «Singin‘ in the Rain», hva tenker du om å gå inn i en langt dystrere setting som man jo må kunne si at Bergmans univers etter hvert utvikler seg til, på tross av alle selskapene og de høystemte teateroppsetningene?

– Det er dette jeg liker aller best, dette landskapet jeg trives aller best i, og som jeg alltid lengter tilbake til. Men det finnes jo ekstremt mye humor i dette stykket også. Selv om det er en stund siden jeg så filmen og TV-serien har den utrolig mange kraftige bilder som setter seg fast i en, fra de ekdahlske juleselskapene til oppkastscenen på loftet.

Da regissør Kjetil Bang-Hansen ringte og tilbød Conradi en jobb i oppsetningen, spurte sistnevnte litt eplekjekt om han var tiltenkt barnerollen som Fanny. Han var nærmere sannheten enn han trodde. For mens søskenparet, som i filmen, vil bli spilt av to barneskuespillere, vil i tillegg den voksne Alexander fungere som en retrospektiv og reflekterende gjennomgangsfigur i fortellingen.

– Dette er materiale som er så rikt at det krever refleksjon, en refleksjon som teatret har mulighet for å vise på en annen måte enn det man gjør på film. Vi ville belyse både skyggene og lyset fra vår egen vinkel. vårt eget brennpunkt. Og brennpunktet i denne oppsetningen er hvordan denne stygge, vakre fortellingen virker inn på dem som opplever den, og særlig på barnet Alexander, sier Bang-Hansen.

For fra å vokse opp i en blant alle de sjarmerende og livsnytende familiemedlemmene i det ekdahlske teaterdynastiet, rives søskenparet brått inn i det mørkeste mørke i den fengselslignende bispegården der de havner når moren gifter seg på nytt. Alexander-skikkelsen er på mange måter det nærmeste Bergman kom et selvportrett. Han hadde selv en far som var prest, og biskop Vergéus var blitt stående igjen som en av de grusomste skikkelsene i skandinavisk filmhistorie.

– Kåre har den intellektuelle tilnærmingen som denne rollen krever, og jeg er utrolig glad for at han sa ja til å gjøre den, sier regissøren.

Teaterkjærlighet

Og det er en gigantoppsetning Conradi skal fronte, sammen med Kjersti Holmen i rollen som hans mor Emilie Ekdahl. 30 av teatrets skuespillere står på scenen, sammen med et titall statister. Bjørn Skagestad og Erik Hivju som biskopen, Kari Simonsen som matriarken Helene Ekdahl og Sverre Anker Ousdal som Isak Jacobi er bare noen av de mange toppnavnene på rollelista.

– Det er galskap, dette, på mange måter. Stykket representerer en enorm jobb for alt fra kostymeavdelingen til scenografene, det er et enormt prosjekt med altfor mye å holde styr på, gliser Bang-Hansen om den for lengst legendariske historien som i filmversjonen anno 1982 ble belønnet med fire Oscar-statuetter.

Han snakker også varmt om teaterbiten av stykket, som han har planer om å betone i sin iscenesettelse.

– Kjærligheten til teatret gjennomsyrer Bergmans tekst, jeg mener at noe av det vakreste som noen gang er sagt og skrevet om teatret sies i dette stykket. Derfor vil jeg driste meg til å si at det passer vel så godt i teatret som på filmlerretet, sier han, men bemerker tørt at han ikke blir overrasket hvis det finnes eksperter, på begge sider av Svinesund, som vil fare opp og mene at det han bedriver er helligbrøde.

Til slutt, sånn for ordens skyld, er det verdt å nevne at svenskedominansen ikke er total. Blant høstens urpremierer finner vi både stykker signert Lars Saabye Christensen i «Chet spiller ikke her» og Johan Harstad i «Screen tests 9», samt «Plastilina» fra den unge og fremadstormende Vassilij Sigarev. Størrelser som Maksim Gorkij og Anton Tsjekhov er også representert. Og Henrik Ibsen, selvfølgelig.